Rum och rumslighet är både en dimension som finns i all litteratur och ett dynamiskt teoretiskt perspektiv som öppnar för många möjligheter. Jag inleder med att kort presentera olika inriktningar inom forskningen i rumslighet som vuxit starkt under de senaste 40 åren. Därefter analyserar jag med utgångspunkt i forskningen av bland annat Doreen Massey (2008), Bertrand Westphal (2010), Robert T. Tally Jr. (2017, 2021) och Christian Moraru & Amy Elias (2015), hur några samtida författare från den finlandssvenska minoritetslitteraturen gestaltar platser och rum i sina verk, och hur dessa platser och rum i sin tur skapar relationer till platser och rum utanför fiktionen. Den finlandssvenska litteraturen är en minoritetslitteratur, skriven på svenska av författare som ingår i den svenskspråkiga minoriteten i Finland. Den präglas, menar forskare Merete Mazzarella (1986), av ”trånga rum”, skildringar av klaustrofobiska miljöer som går tillbaka till minoritetspositionen. Även andra litteraturhistoriker (Warburton 1984, Korsström 2013) använder rumsliga metaforer i beskrivningen av denna litteratur. Verk skrivna av Bo Carpelan, Ralf Andtbacka, Monika Fagerholm och Hannele Mikaela Taivassalo visar emellertid på ett mycket mera komplext förhållande till rum och rumslighet än vad det ”trånga rummet” förmår greppa. Litterära verk, oberoende om de tillhör en minoritetslitteratur eller inte, bär på en signifikant relation till rumslighet. De både återger och skapar rum och rumsliga relationer och alternerar mellan mycket varierande rumsliga skalor. Samtidigt reagerar också forskningen på de omvärldsförändringar som påverkar vår syn på rumslighet. För att citera Robert T. Tally Jr. och Christiane M. Battista (2016), litteraturvetenskapens uppgift är att ”make sense of the ways in which literature makes sense of the world”. Begreppet rumslighet är ett verktyg exakt för detta, att analysera relationen mellan litterära verk och omvärlden.

I dagens danska och svenska finns två produktiva sätt att uttrycka passiv: en morfologisk s-passiv och en perifrastisk bliva-passiv. I svenska används båda i samtliga tempus, i danska är s-passiv endast produktiv i infinitiv och presens, i andra tempus används så gott som enbart perifrastisk passiv. I föredraget diskuteras framväxten av blive/blive som hjälpverb i passiv samt när och hur  skillnader mellan danska och svenska uppstår. Analysen bygger på en diakron undersökning av danska och svenska texter från 1300–1900. De första skillnaderna mellan danska och svenska noteras under 1700-talet då bliva-passiv slår igenom i perfekt i svenska, främst i bisatser med utelämnat hava; en utveckling som upprepas för s-passiv hundra år senare och som uteblir i danska. Föredraget visar hur dessa förändringar samverkar och leder fram till dagens skilda system i danska och svenska och bidrar således till en fördjupad förståelse av både nordisk språkvariation och diakron grammatisk förändring.

Samene omtalte seg selv som urfolk allerede på begynnelsen av 1900 tallet, om ikke før. Historikere har vist hvordan samene ble betraktet som ‘de opprinnelige,’ som et eget folk med grunnleggende rettigheter. Det fremste uttrykk for det er Lappekodisillen - et tillegg til grensetraktaten av 1751 mellom Danmark/Norge og Sverige. Kodisillen skulle sikre at grensen ikke skadet samenes gamle rettigheter. De store konfliktene rundt Alta-Kautokeino utbygginga på 1970 og 80-tallet og samisk organisasjonsarbeid førte til et rettslig og politisk gjennombrudd med Stortingets vedtak av sameloven (1987), Sametinget (1989), grunnlovsparagrafen (1988) og en påfølgende rettslig og politisk utvikling. Norske politikere erkjente at samiske rettigheter må sikre reelle muligheter for samisk kulturutøvelse. Derfor er den rettslige beskyttelsen så fundamental. Likevel gjenstår store utfordringer, illustrert med manglende anerkjennelse av historiske kystfiskerettigheter og utbyggingspress fra vindkraft og annen industri, bl.a. adressert av Sannhets- og forsoningskommisjonen (2023). Ressurskonflikter mellom industri, stat og urfolk understreker behovet for ytterligere institusjonelt forankrede rettigheter og reelle deltakelsesprosedyrer som sikrer urfolks menneskerettigheter.

Metriske runeindskrifter – eller runedigtning – findes spredt over Skandinavien og de nordatlantiske øer med en datering, der spænder fra ca. 400-1300 e.v.t. Der er stor uenighed i forskningen angående kriterier for metrik i runeindskrifter, men jeg følger Edith Marolds forskning, der i denne henseende baserer sig på Eduard Sievers arbejde med den germanske langlinje. I dette foredrag vil jeg komme med forslag til hvilke funktioner et udvalg af de 19 kendte genstande med metriske indskrifter fra vikingetidens Danmark kan have haft, og derefter at antyde nogle måder hvorpå de metriske dele ændrer, påvirker eller forstærker funktionen bag de runeindskrifter, de er en del af. Dette sker ved at placere indskrifterne i en bred samfundsmæssig, religionsvidenskabelig og kontekstuel-runologisk kontekst for at give ny indsigt i deres samtidige – muligvis rituelle – vikingetidsbrug samt relevansen og betydningen af deres metriske form.